Klassfotboll utan någon vidare klass.
I äldste pôjkens skola spelas det klassfotboll vår och höst. Ett 80-90 tal lag i varje årskull gör upp om någon form av snedvriden heder, en plastpokal och lite bilder och omnämnanden i de lokala upplagorna av pressmedias alster.
Min grabb går i ettan och spelar följaktligen i ett av ettanlagen. Ett av ettanlagen i en av de åtta serierna som utgör kommunens samtliga förstaklasser. Fyra matcher är avklarade och trots att en omgång återstår där lillskräps gäng får stå över för att serien haltar är de redan gruppsegrare. Nu blir det slutspel sista lördagen i maj där alla gruppsegrare i alla årskullar ska göra upp om pokalen och sjuttioelva kassar varuprover från Coop - och en kupong för en fri måltid hos McD.
Så nästa lördag ska 48 gruppsegrare stå redo för cupspel inom årskullarna och i en flashback från spanska inkvisitionen ska lagantalet halveras vid varje slutavblåsning till bara sex vinnande lag återstår.
- Det är bara på lek, skriker vår lagledare när en av tjejerna får bollen rakt i plytet så blodet formligen pumpar ur hennes av smärta förvridna anlete.
- JAGA, JAGA, JAGA skriker en upphetsad fotbollspappa till sin sjuårige son som hopplöst snubblar efter en boll som Beckham hade gett upp redan när den slogs och den sjuårige sonen tvingas jaga trots att han inte når ikapp den förrän korvståndet ute vid stora vägen.
Nu är det i alla fall igång. Fotbollen. Nu ska stenarna skiljas från potatisen, agnarna från vetet, ingenjörerna från atleterna och - inte minst viktigt - viälskardigändåföräldrarna från duäreninvesteringföräldrarna.
Vi verkar dock vara ganska kärleksfulla föräldrar, för trots total dominans i ligan har vi ingen riktig Björn Borg-skalle i laget. Ingen som maniskt står och bankar bollar mot garageporten till fyra varje morgon och som sover med en fyrans boll under huvudet året runt.
